Äntligen kan jag andas ut. Min sambo har fått förlängt kontrakt! Det fick hon reda på i morse. Kontraktet ska skrivas på i morgon. Vi bor i Sverige och arbetsplatsen ligger i Rom. Det är inte så lätt att bara åka dit om man inte har möjlighet att betala en dyr flygbiljett. Det hela löser sig i alla fall.

Det jag ville skriva om idag var min frustration över den italienska arbetsmarknaden, praxis och lagar. C:s kontrakt gick ut i december. Sedan dess har hon varit arbetslös men arbetat frivilligt. Fine. Det var inte klart att hennes kontrakt skulle förlängas, men även om det hade varit förbestämt fanns en vänteperiod på 3 veckor, minst. Dessa tre veckor utan lön kan ha otrevliga konsekvenser för familjer som är beroende av inkomsten.

Anledningen till vänteperioden är att om kontraktet förnyas varje år, med ett mellanrum mellan kontrakten är företaget inte tvunget att anställa personen på obestämd tid. Man kan alltså fortsätta med tidsbestämda anställningar. Det som irriterar mig mest är att företagen dels vill komma undan med ”skitkontrakt” och dels att de inte har någon respekt för deras medarbetare.

Det finns alltså människor som blir arbetslösa, trots åratal av troget arbete. Det kan hända vem som helst. Men varje år? På samma företag? Vid samma månadsskift?

Inte nog med detta: när företaget har bestämt sig för att återanställa en person får han/hon reda på det samma dag eller en dag innan. Framförhållning existerar inte.

Alltså, cheferna kan mycket väl ha alla avsikter att återanställa en viss person, men den får vänta. Det finns så mycket att göra, många kontrakt att se över och eventuellt förnya, men namn på företagets hemsida, dem hinner de ta bort!

Nåväl, nu har jag klagat klart. Jag är väldigt glad C:s skull (och min). Främst för att vi kommer ha en inkomst. Däremot tycker jag det är tråkigt att hon i stort inte tycker om sitt arbete. Men hon har trots allt fördelar få anställda har: möjlighet att arbeta exakt när och var hon vill och därmed kan vi resa ganska mycket