Imorse skjutsade jag C till stationen för att hon ska till Bologna på en kurs i Perl och sen till Rom för att hälsa på familj och vänner. Detta irriterar mig av tre orsaker:

• Egentligen skulle vi på en C-programmeringskurs. Vi hade bokat biljetter och hotell när vi fick ett email om att kursen var inställd. Jag vill ju också lära mig programmera i Bologna! Visserligen fick jag följa med på Perl, men vi har verkligen inte pengar till det.
• Jag tycker det är skönt att vara ensam men med C hemma. Det är lite ledsamt att vara kvar här.
• Jag vill också åka följa med till Rom och hälsa på alla där. Det fick jag, men som sagt, ekonomin tillåter inte det.

Jag är glad över att vara ensam av två orsaker:

• Då kanske jag kan få studiero (har omtenta om en vecka).
• Jag ska vara barnvakt åt världens vildaste men sötaste unge hela helgen. Barnvakt hade vi kunnat vara bägge två, men nu slipper jag ha dåligt samvete för att C eller barnet ska känna sig utanför (språkbarriär).

Jag ser verkligen fram emot att vara barnvakt. Visserligen skulle jag behöva plugga, men dels hjälper jag syrran så hon får vila lite och dels tycker jag det är så himla kul! Han är 4 år och vi har roligt ihop. Gällande vissa saker ligger vi på samma nivå. Vi kan skämta om bajs, vi klättrar, åker rutschkanor, kollar på bilder i datorn…

Det är dock tröttsamt att alltid vara med ett barn, särskilt när man inte är van. Som sagt, detta är världens sötaste barn, men han sysselsätter sig själv väldigt dåligt. Han vill att man ska vara med och leka. Jag, hans moste, är självklart det eftersom vi träffas så sällan. Jag har gjort ett aktivitetsschema:

Fredag:
Planespotting (åka till Arlanda med matsäck. Se på flygplan med (och utan) kikare och ta kort)
Spela TV-spel
Se på någon film

Lördag:
Åka till ett lekland/bada
Baka lussekatter och pepparkakor
Leka på klätterställningen i parken

Söndag:
Måla eller någon annan lugn aktivitet
Packa och fixa oss inför syrrans 25-årskalas
Åka drygt 13 mil, hem till barnet och min syster där alla släktingar väntar.

Nu ska jag inte förneka min önskan att själv ha barn, för det önskar jag, men det är helt perfekt att få ”låna” ett barn. Lånar man några timmar åt gånger får man bara det roliga. Lånar man längre får man det roliga och det lite mindre roliga. Detta kan ses som bra övning. Förutom att det är glädje då.