Jag känner för att springa ut i skogen och göra som Ronja Rövardotter gör i den klassiska filmen när våren kommer. Skrika allt vad jag har av glädje över att värmen och solen äntligen kommit! Ett vårskri är vad som behövs!

Idag sitter jag här och tittar ut på ett blött landskap och på en värld i gråa skalor. Detta blogginlägg kan kännas feltajmat, idag är det verkligen inte direkt några vårkänslor i luften. Det ser snarare ut som en klassisk novemberdag. Men känslorna lever kvar från dagarna som nyligen varit här. Värme! Sol! Fräknar! Knoppar! LJUS!

Det första jag gjorde när våren kom för några dagar sedan var att ta min rackarns vinterjacka och kasta upp den på vinden så hårt och snabbt jag kunde. Direkt efteråt kom vinterkängorna flygandes och landade där uppe i röran någonstans med en duns. Många månader ska gå innan jag ser dem igen! Det känns så otroligt härligt! Jag behövde inte plocka ned några nya skor, jackor eller kläder. Jag har nämligen alla mina kläder och skor som jag använder på våren och sommaren framme året om. Det är nästan lite som om jag plågar mig själv, eftersom själva tanken med detta (att få mig att tänka på att våren kommer snart) snarare överskuggas av känslan av att vintern verkligen håller ett hårt grepp om landskapet och att många, många veckor är kvar tills jag kan använda mig av dessa fantastiskt sköna och mysiga vårskor.

Men nu är alltså våren här! Även om det idag ösregnar och är kallt ute. Tur att jag inte skulle någonstans idag, för då hade jag blivit blöt om både kroppen och skorna. Men jag vägrar att ta på mig de där tjocka och tunga vinterkläderna några mer gånger innan hösten kommer. Det får bli orkan, storm, tyfon, hagel, snöoväder och jag vet inte vad men jag kommer ändå inte att gå upp på vinden och plocka ned dem. För nu har våren kommit, jag har gjort mitt vårskri och det finns ingen återvändo.